Gå i andras skor

Detta projekt började med att vara fokuserat på publikens sätt att lyssna på. Under vägen blev jag intresserad av mitt eget sätt att lyssna på som musiker, och jag kom på, att det inte bara var mig som skulle hjälpa publiken till att lyssna, men lika mycket jag där skulle lära mig att lyssna som min publik. De två olika sätten för lyssning berikade varandra.

Första gången jag hörde Pendereckis Cadenza för viola hörde jag den som publik.

Jag hörde ett stycke som började med en suckande och frågande början, för att sen långsamt börja koka över och explodera in i en konstig värd med ilska och märklig rytmik. För att sen plötsligt lugna ned sig och sakta dö bort.

Men efter jag började instudera Cadenzen som musiker, började jag istället höra strukturer och tekniska svårigheter.  Jag studerade den matematiska strukturen i musiken så mycket så att den naturliga i det hela försvann för mig. Jag lyssnade bara fokuserat och aldrig öppet.

Men efter att ha gjort lyssningsövningarna med mina testpersoner så började jag höra det de hörde. Det som jag också hade hört en gång i tiden men glömt av allt från styckets häftiga rytmer och växlande karaktär. Genom att prata med publiken fick jag gå i deras skor och höra det de hörde vilket hjälpte mig att kunna fokusera på det som var viktigt i musiken och uppleva musiken på nytt igen.

Jag tycker även att publiken fick pröva på mina skor. Genom att få ”instudera” bitar av ett stycke genom repetitiv övning och lyssna på flera dimensioner än bara första intrycket. De fick dyka ner i musiken och verkligen tänka på vad de hörde. De fick även jobba på att lyssna fokuserat och stänga ute allt omkring dem.

Jag är glad att jag har fått lov att pröva deras skor och jag vet att de har uppskattat att få ta en tur i mina.

Källor

Vill du dyka djupare i ämnet lyssning och konstnärligt utvecklingsprojekt så vill jag dela med mig av det som jag har läst under detta projekt.

Böcker/Avhandlingar/Artiklar:

  • Chattopadhyay, Budhaditya (2017): Hyper-listening. Praxis. In: Ruth-Mateus-Berr, Luise Reitstätter (Eds.), Art & Design Education in Times of Change: Conversations Across Cultures (pp. 171-174). Berlin, Boston: De Gruyter.
  • Cheng, François (2009): The Way of Beauty: Five Meditations for Spiritual Transformation. Rochester: Inner Traditions – Bear & Company.
  • Christensen, Erik (2012): Music Listening, Music Therapy, Phenomenology and Neuroscience.
  • Dell’antonio, Andrew (ed.) (2004): Beyond Structural Listening? Oakland: University of California Press.
  • Haugland, Anne Gry (2015): KUV i praksis – om Kunstnerisk Udviklingsvirksomhed. København: Det Kongelige Danske Musikkonservatorium.
  • Haugland, Anne Gry (red.) (2016): Kunstnerisk udviklingsvirksomhed – antologi 2016. København: Det Kongelige Danske Musikkonservatorium.
  • Oliveros, Pauline (2005): Deep Listening: A Composer’s Sound Practice. Bloomington: iUniverse.
  • Rastogi, Søren (2017): FormingPerforming – en e-bog af Søren Rastogi. København: Det Kongelige Danske Musikkonservatorium.
  • Reiter, Erica Amelia (1997): Krzysztof Penderecki’s Cadenza for Viola Solo as a derivative of the Concerto for Viola and Orchestra: A numerical analysis and a performer’s guide. Tucson: The University of Arizona.
  • Wolf, Thomas (2006): The Search for Shining Eyes: Audiences, Leadership and Change in the Symphony Orchestra Field. Miami: The John S. and James L. Knight Foundation.

Hemsidor:

 

Tango

“It takes two to tango”.  Jag tycker att detta projekt är viktigt eftersom vi som konstnärer många gånger glömmer av att även publiken är en del av konserten. Vi är så inriktade på oss själva och glömmer bort att bjuda in publiken i vår värld.

Konsten att lyssna kan vara enkel för vissa, men för dem som inte detta faller så naturligt kan detta projekt bidra till att berika deras liv.

Jag tror även många gånger musikern har svårt att våga ta steget ut och fråga publiken vad hör du och berikar min musik dig? Detta projekt öppnar upp för en dialog mellan konstnären och publiken.

Projektet kan även lätt appliceras på andra konserter och är inte bara låst till en konsert.

Liknande projekt 

Publik

Det finns många konserter där publiken får information om innehållet i konserten innan konsertens start. Så idéen om att starta konserten redan hemma hos publiken är verkligen inte en ny idé.

Du kan se exemplar på detta hos DR Symfoniorkester och hos Berlin Filharmonikerna.

Här är tanken nog att både sälja biljetter och ge publiken en chans att lära känna musiken. Men i mitt projekt så vill jag att publiken inte bara skall lära känna musiken genom faktakunskap utan få hjälp med att lära sig hur man kan lyssna.


Övningsrum

Idéen om att få följa med in i övningsrummet är taget från Søren Rastogis spännande e-bok “FormingPerforming”. Här kan man följa Søren genom Youtube filmer där han instuderar en sprillans ny pianokonsert skrivet av Paul von Klenaus. Idéen är densamma men här i mitt projekt fokuserar jag på olika sätt att lyssna och målet är inte instudering utan att lära sig att lyssna på nya sätt.

Konsertmaterial

Del 2 i Lyssningsguiden är väldigt influerad av Erik Christensens “Intensive Listening – a practical guideline for listening in a group” men här anpassad och framställd till en vanlig publik.

Jag är helt säker på att del 1 med sin lilla tandborstritual är ett ganska unik förberedningsprocess som jag har kommit fram till efter att ha pratat med publiken och lärt mig mera om lyssning.

I övningsrummet: Processen

Jag är så glad för att jag tog med mig detta projektet in i övningsrummet. Det har gett mig så mycket.

Att arbeta med inspelning

Att spela in mig själv är normalt något jag gör väldigt sent i min övningsprocess och det är väldigt få gånger jag tar mig tid till att verkligen lyssna på vad jag har spelat. Men genom att göra dessa små lyssningsövningar där jag har jämfört de olika resultaten har jag tvingats att verkligen lyssna. En bonus till det hela är att jag tycker att hela instuderingen har gått mycket snabbare än vanligt.

Avslappnad men alert kropp

Detta hjälpte på koncentrationen och lyssningen, men då jag inte dagligen har tillgång till en sjö så måste jag hitta ett annat sätt att bli alert på.

Öppen/fokuserad lyssning

Detta tror jag kan vara en bra idé för att förbereda mig på stressfyllda “konserter” så som audition. Jag tycker många gånger att man kan bli väldigt förvirrad då man tycker att det man spelar låter annorlunda när man spelar audition. Man hör plötsligt juryn som harklar sig, skrapar med sin stol. Hemma kan jag däremot ignorera att det sjungs “Mariehönen Evigglad” i nästa rum. Jag tror att detta delvis beror på att i auditionsituationer lyssnar jag öppet men hemma lyssnar jag fokuserat. Därför tror jag att öppen lyssning skulle vara en bra idé för mig att föra in i min dagliga ritual för att förbereda mig på hur det kan kännas i en auditionsituation.

Det lät även ibland bättre när jag lyssnade öppet, så jag skall försöka att lyssna mera öppet.

Feedback från en som inte är musiker

När jag gjorde Erik Christensens lyssningsövning med mina deltagare så märkte jag hur mycket jag tänkte och lyssnade i notbilder och inte i styckets utmärkande delar. Det var väldigt lärorikt att höra en omusiker prata om vad den hörde i stycket. Det som jag lade vikt vid som tekniska problem la inte testpersonen ens märke till. Istället irriterade han sig på slutet som han inte tyckte om. Det fick mig att inse att jag kanske hade låtit tekniken styra lite för mycket över hur det lät istället för att skapa något ”fint”.

Tystnad

Att bli påmind om att lyssna på tystnaden har verkligen hjälpt mig att bry mig om vad som hörs. Den har tvingat mig till att finslipa delar som jag normalt hade ignorerat. Resultatet är att pauserna får den tystnad som de förtjänar och kompositören önskade. Min lilla tystnadsession har även fått mig att inse vikten av tystnad före och efter jag har spelat. Kan låta banalt, men det är något som jag alltid slarvar med i övningsrummet och som tyvärr följer med mig in på scenen ibland.

Jag har sammanfattat hela min process i en kort guide till musiker som vill lyssna på nya sätt.

Succé eller fiasko?

För några månader sen frågade jag mig själv:

Kan jag hjälpa publiken att få en djupare lyssningsupplevelse och kan detta projekt fördjupa mitt sätt att lyssna så att jag faktiskt förmedlar det jag vill uttrycka?

Jag har sedan den dagen läst böcker, artiklar, avhandlingar och sett videos om ämnet ”att lyssna”. Jag har även fått intervjuat en underbar skara av människor om deras konsert- och lyssningsvanor.

Efter denna förberedelse så utarbetade jag en förberedande process för publiken som de använde som förberedningsmaterial till min konsert.

Under tiden jag blev klokare på ämnet ”att lyssna” så testade jag olika lyssningsidéer i mitt övningsrum. Allt detta ledde fram till konserten som både var en succé för mig och publiken. S

Jag tycker att detta projekt har hjälpt min publik att få en djupare lyssningsupplevelse. I den feedback jag har fått från konserterna så använder de meningar som ”Jag var med i musiken med en gång” och ”När musiken började sveptes jag liksom med och det fick mig att bli väldigt berörd”. Detta tycker jag tyder på en djup lyssningsupplevelse.

Den 60 åriga specialläraren intervjuade jag både innan och efter projektet. Hon sa innan projektets början att hon först kommer in i musiken när hon har tittat klart på omgivningen och att hon hellre lyssnar på pop än på klassisk musik. Efter konserten och övningarna sa hon istället ”Det var en ny upplevelse för mig och jag tyckte om den”.

Att gradera en lyssningsupplevelse från 1-10 känns onödigt så jag får gå på mitt samlade intryck av allt respons jag har fått och jag skulle säga att jag har lyckats.

Jag trodde att det skulle vara lättare att prata med människor om de har upplevt en ”högre upplevelse” genom musiken. Men de jag har pratat med blir överlag ganska generade när jag ber dem att prata om det. Från dem jag har fått svar har det både varit ja och nej.

Eriks Christensens lyssningsövning gjorde verkligen så att man fick en fin förståelse för lyssningens olika lager.

Jag är förvånad och lite rörd över att deltagarna faktisk hör nästan allt jag lägger in i stycket. ”Klagande, Inte nödvändigt trist men mera dystert. Tvivlande, som en är lite deprimerad. Där det skiftar tonhöjd och blir mera intensiv är det som någon kämpar med vad den skall göra.”

Detta är nästan ordagrant hur jag skulle vilja beskriva vad jag känner i början när jag spelar.

Reflektion över projektet

Det här projektet har tagit många vändningar. Det gick från något väldigt stort till något mera hanterbart. Jag tycker inte tiden jag spenderat på mitt stora projekt är bortkastad tid för jag lärde mig även av det och använde mig av vissa saker till mitt lilla projekt.

Om jag skulle ha gjort om något så skulle jag ha skaffat mig en handledare mycket tidigare i processen. Niels guidning har varit guld värd och hans kunskap om så många ämnen är djupt imponerande. Det har varit en förmån att få höra honom prata.

Jag har många gånger även tvivlat på om detta projekt är tillräckligt del av en konstnärlig process. Men jag kände att hela projektet fick en större relevans för mig som konstnär när jag började pröva av de olika sätten att lyssna på och föra in kunskapen in min övning.

För mig har det varit ett ganska stort hinder att alla de böcker jag har läst är skrivna på ett väldigt akademiskt sätt, vilket jag inte är van att läsa, så att bara komma igenom en bok tog mig väldigt lång tid. Trots detta så är jag glad att jag gjorde det för det gav mig denna kunskap och inspiration att genomföra detta projekt.

Jag har många gånger önskat under detta projekts gång att jag hade valt ett lättare ämne än “att lyssna”. Jag brukar mera arbeta matematiskt, mentalt (föreställa mig hur det skall låta) och hur det känns fysiskt att spela, men jag kände att det var just lyssningen som jag behövde för att komma vidare med mitt musicerande.

Dagen efter

Oh… vad jag är nöjd, känns så skönt att ha haft en sådan fin upplevelse. Responsen från konserten var övervägande positiv. Nästan alla uppgav att de hade kunnat följa med i musiken direkt från början och konserten var en trevlig upplevelse.

En liten del av publiken sa att de fortfarande tyckte att Pendereckis stycke var en smula för modern för deras smak för deras smak. En av mina familjemedlemmar sa så här:

“Jag tycker fortfarande att det är ful och tråkig musik och jag är glad att jag slipper lyssna till det igen.”

Jag älskar när folk är ärliga. Här gick Penderecki fortfarande inte hem och jag beundrar denna person för att våga säga det. Genom att personen är ärlig kan jag reflektera över om det är något i mitt spel som gör att personen inte tycker om musiken eller om det är stycket som personen ogillar.

De flesta sa att de tyckte att det var en fin konsert och att konsertmaterialet hade hjälpt dem. Jag har valt ut två personers respons- och lyssningspapper om deras tankar och upplevelser som jag har fått lov att dela med mig.

Read More

Konserten

Applåderna tystnar och det är knäpp tyst och jag börjar spela. Det är en fokusering i rummet som jag aldrig tidigare har upplevt.

Jag har även ett lugn och är centrerad, det känns otroligt tryggt att veta att publiken är med på vad som skall ske. Jag kan märka att vi är ett.

Normalt hade jag aldrig börjat med Pendereckis Cadenza och jag hade nog inte valt det stycket överhuvudtaget för detta lite mera lättsamma sällskap. Men en del av detta projekt var att jag vill att de skall uppleva de känslor som jag upplever och jag tycker att Pendereckis Cadenza är ett fantastiskt stycke som är så rikt och får en att genomgå en slags katarsis.

Inte ett knyst under hela stycket från publike och jag kunde verklig känna att de var med mig. Normalt brukar jag vara lite nervös för att de skulle vara uttråkade och tycka stycket var fult när jag väljer ett lite mer modernt stycke, men med den förberedelse som de hade i bagaget kände jag mig trygg på ett sätt jag inte har känt förut.

Efter Cadenzan fortsatte jag konserten med ett mera lättsamt program bestående av lite Bach och julsånger.

Mingel efteråt

Efter konserten fick jag möjligheten att prata med publiken över ett glas vin.

Responsen var enormt positiv. De flesta hade valt att göra den förberedelse både del 1 och del 2 av konsertmaterialet.

De hade tyckte att det hade varit kul att få ta del av projektet och all förberedelse till konserten gjorde att de såg fram till konserten på ett annat sätt än vad de brukar.

Två av mina vänner som var i publiken frågade jag om de hade upplevt en ”en större enhet”. Den ena sa att han kände det under slutet av Penderecki Candezen. Den andra vännen hade inte upplevt ett magiskt ögonblick men sa att hon aldrig var uttråkad och hela tiden i musiken.

Det kändes svårt att fråga publiken om de hade upplevt ett magiskt ögonblick, för det kändes som en väldigt personlig fråga.

Det var kul att iakttaga publiken för alla pratade med alla. De hade en otroligt fin gemenskap och det kändes som om de verkligen var en grupp.

De som hade med sina lyssningspapper lämnade dem och jag uppmuntrade dem som inte lämnade att maila mig om deras upplevelse.

I övningsrummet: lyssna till tystnad

En mycket vis person jag pratade med om mitt projekt sa frasen: “ Ljud uppstår från tystnad, och sen försvinner den in i tystnaden” .  Detta tycker jag var väldigt vackert sagt och inspirerade mig till denna lilla session: att lyssna på tystnaden.


Del 3

Om man lyssnar noggrant vid 00:23 så hör man hur jag slår fingrarna in i strängen för att förbereda nästa ton. Helt onödigt och skapar lite oklarhet och tar bort lite av stämningen. Vid 00:36 så låter jag inte tonen dö ut, utan försätter röra stråken. Vid 00:55 och 01:06 slår jag igen ner fingrarna för att hitta tonen.

Del 3

Här lyckas jag verkligen hålla tystanden och ge pauserna den vikt de förtjänar. Jag tycker det skapar en helt annat sammanhang.


Det gör så mycket att verkligen ge tystnaden den plats i musiken som det förtjänar. Ibland måste jag utnyttja pausen för att hitta en ton men många gånger handlar det mera om fokusering och om att lyssna att man gör skiften så diskreta som möjligt. För helt tyst blir det ju aldrig “vid örat” men ut hörs det inte om man anstränger sig.

I övningsrummet: Intensive Listening

Del 1

Jag blev mycket förvånad över att mina deltagare i mitt lilla test hörde det i musiken jag faktiskt ville uttrycka. Jag hade förväntat mig att de skulle svara: ledsen och sorgligt och inte så exakt som “Klagande, Inte nödvendigt trist men mera dystert. Tvivlande, som en som är lite deprimerad.”

Det jag tänker på när jag spelar början är någon som är deprimerad, tvivlar och frågar sig själv hur hon kan stå till svars för sina handlingar.

Min lilla deltagarskara sa ingenting om frågor. Jag skulle vilja att det hördes mera frågetecken i mitt spel i början.


Nästa gång jag spelar provar jag att ”lyssna öppet” så att jag får fram klangen, men jag vill prova att ta upp tempot lite för att få fram den lite mera frågande karaktären.

Jag tyckte det hjälpte på början. När det börjar bli dubbelgrepp kräver fortfarande lite övning.


Del 2

Det som jag fastnade för på denna delen var att deltagare 1 sa ” Jag tycker det är en växelverkning”. 

Om jag skall vara ärlig har jag aldrig tänkt på det men det är ju det som faktiskt sticker ut, de höga tonerna. Jag har mera varit fokuserad på att det skall vara starkt och aggressivt.


Tillbaka till mitt spelande. Jag provar att ta bort borduntonen för att hitta uppdelningen.

Del 2 med bara toppnoter

Jag prövar med bordunton men jag tycker inte resultatet blir så mycket bättre.

Del 2

Jag prövar att romantisera det hela lite med lite vibrato och markeringar.

Del 2 med romantik

Kanske lite mycket men helt klart på rätt väg.


Del 3

Del 3

Här kommenterade deltagare 2 borduntonerna. Jag håller helt med om att de låter lite som misstag. Jag hör nu att jag nästan spelar dem som ett förslag. Jag skall se om jag kan göra dem lite mera jämna och mera som hjärtslag.

Del 3 med jämnare bordunton

Det blev helt klart bättre denna gången.

Helheten

Något som jag tyckte var spännande med att prata med mina två deltagare var att de inte delade upp stycket på samma sätt som jag tänker det på. Jag inser nu att jag kanske har delat upp stycket för mycket efter vad jag har sett i notbilden och inte efter vad man faktiskt hör. Kanske kommer det att hjälpa att ge stycket en bättre flow.